The Homework
Nu är det såhär.
ALLA människor har en Special Trigger, en slags On-knapp för destruktiva kickar. Det kan vara godis, träning, sex, alkohol, droger, tobak, bergsklättring, tvångstankar, shopping- you name it. Jag har läst tillräckligt mkt om hjärnans beroendecentra för att hävda att drivkraften är lika stark hos alla människor. Men den finns där. Hos alla.
Bytet skedde en ödesdiger natt då jag satt i svår våndan inför mitt uppkörningsprov. Med tanke på att jag fått ett jobb som krävde kortet och att jag behövde bilen för att över huvud taget ta mig till nämnda arbete (på Gotland) så fanns ingen annan option än denna ENDA uppkörningstid jag fått för att hinna i tid till jobbet nästföljande måndag. Jag skulle dessutom hinna skaffa mig en bil att köra till ön med. Jag kunde m a o ingen råd mer än att konsultera Han däruppe. Och bytte helt enkelt bort ciggen för evig framtid- mot kortet. Som jag fick!
Och sommaren blev relativt nikotinfri. Relativt. Ty snus och cigg byttes nu ut mot Nikotintuggummi. Och Nej. Inte i syfte att trappa ner på nikotinet. Jag använde det som ST. Såklart. Vet nog inte om någon någonsin tuggat så många Nikotinell Peppermint som jag gjorde i somras (och höstas). Det handlar om tusentals. Till slut visste jag inte att jag tuggade. Och here we go again....
Successivt tröttnade jag på ständig käkvärk och mintsmak ut ur öronen. OCH vad hände då?? JO JAG BÖRJADE SNUSA IGEN. Hur fan hände det??? Det bara hände. En ST ut, en annan in liksom. Och då tog jag upp en gammal
Så...där var vi nu. Tills för någon vecka sedan. Då sa min kropp Nej. (Skräddarn sa nej lixomB-)
Efter min matförgiftning var nämligen min mage så pass försvagad att den tålde nada. Speciellt inte fullväpnade insatsstyrkor i form av saftiga prillor i fastande tillstånd innan benen slängts över sängkanten på morgonen.
Den -magen- sa TACK O HEJ.
Och det här är vad jag tror att händer med alla okontrollerade ST´s- förr eller senare. Något sparkar bakut. Ett tydligt tecken. Lyssnar man på det, finns medvetenheten där, är det början till en ny era. Men INGEN ska dock ever ever ever klandras för att inte se det- ALLA har Sin väg (att påtvingat fräsla andra människor med "sina" sanningar är en mycket naiv egenskap i min värld)
(Och just ja...befinner mig ju i Dubban. Underbart här, uppdaterar nog mer om själva läget så fort jag tagit mig ur min smärtobubbla till fullo och kan uppleva o dela det fina runtomkring.Ska ta hand om mig resten av denna vecka, ingen påfrestande träning, äta rätt, mucho sömn etc..kanske får ja feeling för inlägg ändå. Om du nu pallat läsa novellen så här långt kan du ju lika gärna fortsätta följningen menar ja;-)
ALLA människor har en Special Trigger, en slags On-knapp för destruktiva kickar. Det kan vara godis, träning, sex, alkohol, droger, tobak, bergsklättring, tvångstankar, shopping- you name it. Jag har läst tillräckligt mkt om hjärnans beroendecentra för att hävda att drivkraften är lika stark hos alla människor. Men den finns där. Hos alla.
Ni vet det där lilla giftet som sticker till lite på tungan men som efter ett tag förvandlar sig till de ljuvaste smaker av tillfredställelse...och sen- med någon slags underliggande vetskap om att det vackra endast består i lagom dos fortsätter man ÄNDÅ att inhalera det, igen och igen och igen. Mycket snart långt långt borta från den verkliga njutningen, och framförallt långt bort från tanken och medvetenheten.
Tobak har varit min ST sedan den soliga sensommardagen för 17 år sedan, då jag under en svår förälskelsepåverkan i Kil bestämde mig för att det helt enkelt var dags att börja röka. Det var inte jättesvårt.
Tobak har varit min ST sedan den soliga sensommardagen för 17 år sedan, då jag under en svår förälskelsepåverkan i Kil bestämde mig för att det helt enkelt var dags att börja röka. Det var inte jättesvårt.
7 års rökning blev påföljden av detta pubertalt icke jättegenomtänkta beslut. Sträckan från några cigg om dagen till över paketet var otippat kort, och vips visste jag liksom inte att jag rökte längre. Förutom när ciggen tog slut...då blev det jävlaranamma väldigt påtagligt plötsligt (en godhjärtad pojkvän för länge sedan cyklade flera mil i hällregn nattetid till byns enda öppna affär pga min förlust av dessa o drog på sig dunderfökyldning-utan min påtryckning, men jag hindrade heller honom inte...o i m att jag vanligtvis har omtänksamheten som en stor framträdande egenskap säger det en del om beroendeövertaget)
Nåväl:
Stadiet då du tappar kontrollen över triggern. Då det inte handlar vare sig om njutning eller kick längre, bara ett simpelt jävla destruktivt inlärt beteendemönster. Det är då du kastar dina pengar direkt i avloppet och trycker på spolaknappen, och i de flesta fall medföljer även Hälsan med ner. Där var jag med ciggen, flera gånger. Men som alltid, utan medvetenhet och motivation inifrån - ingen förändring.
En dag kom dock den ödesmättade dagen, då JAG och enbart JAG insåg inifrån migsjälv att det var dags. Detta såklart efter oräkneliga "välvilliga" övertalningsförsök av div föräldrar, löst folk på gatan, myndigheter, läkare, besserwissrar o personer med tillrättavisande ST´s- alltid brutalt utan resultat. Tills JAG var klar. Jag kastade ciggen och bytte ut dem mot snuset.
Stadiet då du tappar kontrollen över triggern. Då det inte handlar vare sig om njutning eller kick längre, bara ett simpelt jävla destruktivt inlärt beteendemönster. Det är då du kastar dina pengar direkt i avloppet och trycker på spolaknappen, och i de flesta fall medföljer även Hälsan med ner. Där var jag med ciggen, flera gånger. Men som alltid, utan medvetenhet och motivation inifrån - ingen förändring.
En dag kom dock den ödesmättade dagen, då JAG och enbart JAG insåg inifrån migsjälv att det var dags. Detta såklart efter oräkneliga "välvilliga" övertalningsförsök av div föräldrar, löst folk på gatan, myndigheter, läkare, besserwissrar o personer med tillrättavisande ST´s- alltid brutalt utan resultat. Tills JAG var klar. Jag kastade ciggen och bytte ut dem mot snuset.
Till en början fånigt kontrollerande- en prilla i veckan fick räcka- på lill-lördan (Jäger)Onsdagen. Det höll faktiskt otippat länge. (För faktiskt så är det så, att man kan se samband mellan kontroll- och beroendetendens. Det är som med geni och galenskap- en hårfin gräns i en vågskål, där välmående handlar om den magiska formeln för att uppnå Balansen däremellan.)
Men sen...folkhögskola. Repa, kaffe, öva, öva, snus, kaffe, tjöta, öva, fest, repa, öva, snus, kaffe, snus, tjöta, fest. Fy fan va kul det var. Men fy fan vilken storsnusade jag blev.
Och förblev i nästan 10 år. Mycket snart även en totalt kicklös, tanklös och smaklös snusare. Jag bara snusade liksom. Helt utan att veta varför. (Men fanta den som inte fattade varför jag skulle klättra över Himalaya i motvind för en dosa när sista prillan var utspottad).
Och förblev i nästan 10 år. Mycket snart även en totalt kicklös, tanklös och smaklös snusare. Jag bara snusade liksom. Helt utan att veta varför. (Men fanta den som inte fattade varför jag skulle klättra över Himalaya i motvind för en dosa när sista prillan var utspottad).
Tills hösten 2009, då jag fick ett ryck om en snusfri hälsodag som jag delade på Facebook. Detta misstolkades dock rätt brutalt, och ca 37 Lycka Till-kommentarer senare insåg även jag att jag kanske iallafall borde ge det ett försök.
Att sluta snusa helt alltså. Till saken hör att jag i samma veva sålde lägenheten och drog till bl a Indien och reste ett tag, så i tiden blev det smidigt att inte behöva upprätta en massa smuggelkontakter i världens alla hörn.
Så...det lyckades. Nästan.
Min resa var nästan skrämmande lik Eat Love Pray-resan, så efter hälsoresan till Indien (där ordet tobak inte ens existerade i mitt huvud)begav det sig till Spanien och runtresa på div Kanarieöar. Ja, ni hör ju själva. Charterresornas Frosserifyllda öar. Envis till min natur är jag dock, och eftersom snusutbudet dessutom är begränsat i denna del av haven, så tog jag till min fd vän Ciggen istället. Och så fortsatte det. Inte mycket, någon enstaka om dagen i några månader, men fyfan vad jag våndades. HUR URBOTA KORKAT ÄR DET INTE ATT LÄGGA NER SNUSEN OCH JOBBA RÖKNING ISTÄLLET?
Min resa var nästan skrämmande lik Eat Love Pray-resan, så efter hälsoresan till Indien (där ordet tobak inte ens existerade i mitt huvud)begav det sig till Spanien och runtresa på div Kanarieöar. Ja, ni hör ju själva. Charterresornas Frosserifyllda öar. Envis till min natur är jag dock, och eftersom snusutbudet dessutom är begränsat i denna del av haven, så tog jag till min fd vän Ciggen istället. Och så fortsatte det. Inte mycket, någon enstaka om dagen i några månader, men fyfan vad jag våndades. HUR URBOTA KORKAT ÄR DET INTE ATT LÄGGA NER SNUSEN OCH JOBBA RÖKNING ISTÄLLET?
Men tyvärr handlar det inte om intellekt här (alla ni nu huvudskakande oförstående som Aldrig jobbat tobak någonsin). Drivkraften sitter i just den här kicksökande tillfredställelsen, som sedan förvandlas till beteendemönster- SOM ÄR SÅ STARKT BETINGAT och- så länge det inte medvetandegörs- helt omöjligt att förändra. Men...medvetenheten började dock krypa i kapp mig sakta men säkert. I allafall när det gällde rökning.
Bytet skedde en ödesdiger natt då jag satt i svår våndan inför mitt uppkörningsprov. Med tanke på att jag fått ett jobb som krävde kortet och att jag behövde bilen för att över huvud taget ta mig till nämnda arbete (på Gotland) så fanns ingen annan option än denna ENDA uppkörningstid jag fått för att hinna i tid till jobbet nästföljande måndag. Jag skulle dessutom hinna skaffa mig en bil att köra till ön med. Jag kunde m a o ingen råd mer än att konsultera Han däruppe. Och bytte helt enkelt bort ciggen för evig framtid- mot kortet. Som jag fick!
Och sommaren blev relativt nikotinfri. Relativt. Ty snus och cigg byttes nu ut mot Nikotintuggummi. Och Nej. Inte i syfte att trappa ner på nikotinet. Jag använde det som ST. Såklart. Vet nog inte om någon någonsin tuggat så många Nikotinell Peppermint som jag gjorde i somras (och höstas). Det handlar om tusentals. Till slut visste jag inte att jag tuggade. Och here we go again....
Successivt tröttnade jag på ständig käkvärk och mintsmak ut ur öronen. OCH vad hände då?? JO JAG BÖRJADE SNUSA IGEN. Hur fan hände det??? Det bara hände. En ST ut, en annan in liksom. Och då tog jag upp en gammal
ovana dessutom. Fyfan vad fantasilöst och tråkigt. Tog väl knappt en vecka innan det blev omedvetet igen.
Så...där var vi nu. Tills för någon vecka sedan. Då sa min kropp Nej. (Skräddarn sa nej lixomB-)
Och för första gången fattade jag vad det handlade om på riktigt. Jag har liksom jobbat runt i cirklar nu, ST efter ST och egentligen insett teoretiskt (så som med så mkt annat) vad det handlar om- medveten Balans-för lääänge sedan. Men ingen intellektuell kunskap är någonsin helt verklig så länge den inte manifesteras emotionellt.
Det har den gjort nu.
Efter min matförgiftning var nämligen min mage så pass försvagad att den tålde nada. Speciellt inte fullväpnade insatsstyrkor i form av saftiga prillor i fastande tillstånd innan benen slängts över sängkanten på morgonen.
Den -magen- sa TACK O HEJ.
Värken från Hell har hållit mig inomhus i en vecka, febrilt roterande av smärta under svettiga hotell-lakan. Alternativt sittande o krampaktigt (men likväl) ylande de små klagande toner som funnits kvar i strupen till kvällsgigen. INGET har hjälpt! Man vill liksom ut ur kroppen...och om barnakläckande gör hälften så ont kan ja anmäla mig som frivillig heltidsföderska på obestämd framtid. Typ.
Och det här är vad jag tror att händer med alla okontrollerade ST´s- förr eller senare. Något sparkar bakut. Ett tydligt tecken. Lyssnar man på det, finns medvetenheten där, är det början till en ny era. Men INGEN ska dock ever ever ever klandras för att inte se det- ALLA har Sin väg (att påtvingat fräsla andra människor med "sina" sanningar är en mycket naiv egenskap i min värld)
Men just nu ser Jag min Lärdom så klart. Och jag behövde snurra mina 75 varv runt elden för att kastas in i den och sedan komma ut levande, kantstött men fan så mycket mer Balanserat välmående in i Framtiden (inte riktigt där just i skrivandets stund, men on ma goda way).
Nu är jag färdig Tobakad.
GLADAST PÅSK TILL SAMTLIGA!
(Och just ja...befinner mig ju i Dubban. Underbart här, uppdaterar nog mer om själva läget så fort jag tagit mig ur min smärtobubbla till fullo och kan uppleva o dela det fina runtomkring.Ska ta hand om mig resten av denna vecka, ingen påfrestande träning, äta rätt, mucho sömn etc..kanske får ja feeling för inlägg ändå. Om du nu pallat läsa novellen så här långt kan du ju lika gärna fortsätta följningen menar ja;-)
Here we R!
Jag vill göra en sak klar redan från början…den som förväntar sig utvärderliga lägesrapporter om väder o vind o paraplydrinkarnas position via dessa, kanske ska avlägsna sig nu. Visst kommer det antagligen förekomma, men jag tänker inte skriva i huvudsyfte att uppdatera. Snarare det jag känner för stunden, utifrån Mig. Så, nu var d avklarat. Då kan vi börja.
Jag ska frivilligt erkänna att jag alltid varit en skeptiker till utstuderat uppbyggda platser som Dubai ändå mestadels är. Var är känslan, histioiken, kulturen…? Frågor som vid mina tidigare 3 besök hindrat mig från att ge mig hän och njuta av det. Njuta av det mänskligt uppgjorda. Min bohemiska hjärnspärr har alltid sparkat bakut med mantrat: det som inte har en naturligt betingad bakgrund finns inte på riktigt och kan inte framkalla någon äkta feeling. Jag börjar ändra den uppfattningen.
Är verkligen ålder och bakomliggande historia på platser verkligen den enda måttstocken på atmosfär? Svaret i min värld börjar m a o forma sig till 3 bokstäver istället för 2; det handlar om rätt plats vid rätt läge i livet.
Och där är jag nu. Helt jävla rätt! Känslan av att vara precis Där är obeskrivlig. Om den platsen föddes förra året eller före Kristus blir då väääldigt viktlös. Nog var jag intellektuellt tveksam till mitt intuitiva svar efter M´s kommentar på vår första Dubaitripp: ” Jag känner på mig att jag kommer återkomma hit måååånga gånger” varpå jag säger: ” Jag med, men inte på ett tag och inte lika många gånger”. So, here I am. 4 år senare.
Följande typenliga Lhinananekdoter har inträffat: Efter en brutalt smärtfri checkin av piano o stativ o övervikt o undervikt o fanohansjävlahatt började vi ana ugglor… Och mycket riktigt.
Eftersom planet varit nära en timme försenat till Istanbul fr Landvetter, innebar det vissa komplikationer för oss och vårt extraspecialfragiletreatlikeababy-in transit-bagage. Men de tankarna befann sig dock långt utanför våra vin-och resdåsiga huvuden just där o då. Väl nydumpade i Turkeyland är vi minuter från avgång till Dubbanplanet. Som ligger på andra sidan flygplatsen. (Vilket innebär ca 3 km löpsträcka. Nästan iaf). Så med en välvillig tukisk flygplatsanställd kutar vi i tåg på tre med moi som avlutande finness m handväskor sprutande från samtliga tänkbara vinklar (dvs ducktvång för samtliga icke självmordsbenägna i vår väg). Nåväl, vi missade det ej. Däremot missade jag en relativt viktigt detalj i säkerhetskontrollen….närmare bestämt min lilla kasse m samtliga laddare, pc-spel, bankdosa o simkort m foton. MEN. Skulle FAN aldrig gråta över den lilla milkshaken så länge d finns barn som svälter. Återigen bevis på hur lite man egentligen saknar vad man tror man behöver.
Och ALLT är fixat by now (ja, pappa d e d;-).
Bagaget i övrigt blev givetvis abnormt försenast o vi fick fara till hotellet o presenteras för höjdarna i kvalsterbiten flightdress. Men även d gick väg o dag 2 hade vi allt vårt xtrabla bla bla fragile här o helt. Då förstod jag. Det är här vi ska vara.
Anekdot 2 kom redan efter ngra dagar. Managern ringde in oss till ett coktailgig inför samtliga höjdare o ägare o VD:s o Uname it. This was it. The Test. Mmm. Innan körde vi photoshoot med megadressad Lhinan i rosetter o allt annat dravel som d som känner mig vet att jag hatar men…in it 4 the art;-) Därefter The Gig. Champagne, cocktailklänningar, lakan, snittar o glansigaste slipsarna all over. Duon levererade. Med råge. Tills…den lena men likväl chilibaserade skaldjurspastan fick för sig att mutera sig till rakbladsbaserade massförstörelsevapen i Lhinans mage. Det finns en gräns hur länge en människa kan kan sjunga med en kniv i magen, för mig tog d 3 låtar innan:” Pelle du jag drar på toa nu o ja vet tyvärr inte om ja kommer tbax. Nånsin. Sorry”. Hon rusade. Han spelade. I panik. (Tack Pelle). Som tur var hade herrn i fråga ngra schyssta solos inrepade att leverera o fröken X behövde aldrig sluta sina dagar på en offentlig toalett på en resort i Dubai (vilket iofs varit en rätt hedersvärd död) men d muterade räkjävlarna fortsatte dock att jiddra ngra dgr till. Bara pure, hederlig öl hjälpte, vilket dock var ett rätt ok bot för mig. Relativt HEALTHY NOW iaf :-D
Så…nu fortsätter äventyret, 6 spelningar avklarade av typ 110….;-) Vi har lyckats flirta till oss en riktigt bra flygel till vår scén (so much 4 the issue of fragile gods;-) o har redan märkt hur abnormt vi utvecklas musikalisk t-på bara en v! Samtliga andra musiker här är så klockrent sköna att d nästan e tråkigt (för hur kul hade d inte varit o skriva anekdoter om dem lixom).
I dagsläget e faktiskt d ENDA problemet i Lhinans värld hennes fotomania, då d verkar stört omöjligt att lyckas m annat än rövbilder på d fantastiska påfåglarna som härjar hejvilt häromkring. Bildbevis kommer asa jag styr upp kopia på den förlorade jävla sladden.
Må godast till dess!
Ps Nån som vet hur man fixar STYCKEN i detta tomteprogram;-P?
