dubaibloggen

Jag ska frivilligt erkänna att jag alltid varit en skeptiker till utstuderat uppbyggda platser som Dubai ändå mestadels är. Var är känslan, histioiken, kulturen…? Frågor som vid mina tidigare 3 besök hindrat mig från att ge mig hän och njuta av det. Njuta av det mänskligt uppgjorda. Min bohemiska hjärnspärr har alltid sparkat bakut med mantrat: det som inte har en naturligt betingad bakgrund finns inte på riktigt och kan inte framkalla någon äkta feeling. Jag börjar ändra den uppfattningen.

Är verkligen ålder och bakomliggande historia på platser verkligen den enda måttstocken på atmosfär? Svaret i min värld börjar m a o forma sig till 3 bokstäver istället för 2; det handlar om rätt plats vid rätt läge i livet.

Och där är jag nu. Helt jävla rätt! Känslan av att vara precis Där är obeskrivlig. Om den platsen föddes förra året eller före Kristus blir då väääldigt viktlös. Nog var jag intellektuellt tveksam till mitt intuitiva svar efter M´s kommentar på vår första Dubaitripp: ” Jag känner på mig att jag kommer återkomma hit måååånga gånger” varpå jag säger: ” Jag med, men inte på ett tag och inte lika många gånger”. So, here I am. 4 år senare.

Följande typenliga Lhinananekdoter har inträffat: Efter en brutalt smärtfri checkin av piano o stativ o övervikt o undervikt o fanohansjävlahatt började vi ana ugglor… Och mycket riktigt.

Eftersom planet varit nära en timme försenat till Istanbul fr Landvetter, innebar det vissa komplikationer för oss och vårt extraspecialfragiletreatlikeababy-in transit-bagage. Men de tankarna befann sig dock långt utanför våra vin-och resdåsiga huvuden just där o då. Väl nydumpade i Turkeyland är vi minuter från avgång till Dubbanplanet. Som ligger på andra sidan flygplatsen. (Vilket innebär ca 3 km löpsträcka. Nästan iaf). Så med en välvillig tukisk flygplatsanställd kutar vi i tåg på tre med moi som avlutande finness m handväskor sprutande från samtliga tänkbara vinklar (dvs ducktvång för samtliga icke självmordsbenägna i vår väg). Nåväl, vi missade det ej. Däremot missade jag en relativt viktigt detalj i säkerhetskontrollen….närmare bestämt min lilla kasse m samtliga laddare, pc-spel, bankdosa o simkort m foton. MEN. Skulle FAN aldrig gråta över den lilla milkshaken så länge d finns barn som svälter. Återigen bevis på hur lite man egentligen saknar vad man tror man behöver.

Och ALLT är fixat by now (ja, pappa d e d;-).

Bagaget i övrigt blev givetvis abnormt försenast o vi fick fara till hotellet o presenteras för höjdarna i kvalsterbiten flightdress. Men även d gick väg o dag 2 hade vi allt vårt xtrabla bla bla fragile här o helt. Då förstod jag. Det är här vi ska vara.

Anekdot 2 kom redan efter ngra dagar. Managern ringde in oss till ett coktailgig inför samtliga höjdare o ägare o VD:s o Uname it. This was it. The Test. Mmm. Innan körde vi photoshoot med megadressad Lhinan i rosetter o allt annat dravel som d som känner mig vet att jag hatar men…in it 4 the art;-) Därefter The Gig. Champagne, cocktailklänningar, lakan, snittar o glansigaste slipsarna all over. Duon levererade. Med råge. Tills…den lena men likväl chilibaserade skaldjurspastan fick för sig att mutera sig till rakbladsbaserade massförstörelsevapen i Lhinans mage. Det finns en gräns hur länge en människa kan kan sjunga med en kniv i magen, för mig tog d 3 låtar innan:” Pelle du jag drar på toa nu o ja vet tyvärr inte om ja kommer tbax. Nånsin. Sorry”. Hon rusade. Han spelade. I panik. (Tack Pelle). Som tur var hade herrn i fråga ngra schyssta solos inrepade att leverera o fröken X behövde aldrig sluta sina dagar på en offentlig toalett på en resort i Dubai (vilket iofs varit en rätt hedersvärd död) men d muterade räkjävlarna fortsatte dock att jiddra ngra dgr till. Bara pure, hederlig öl hjälpte, vilket dock var ett rätt ok bot för mig. Relativt HEALTHY NOW iaf :-D

Så…nu fortsätter äventyret, 6 spelningar avklarade av typ 110….;-) Vi har lyckats flirta till oss en riktigt bra flygel till vår scén (so much 4 the issue of fragile gods;-) o har redan märkt hur abnormt vi utvecklas musikalisk t-på bara en v! Samtliga andra musiker här är så klockrent sköna att d nästan e tråkigt (för hur kul hade d inte varit o skriva anekdoter om dem lixom).

I dagsläget e faktiskt d ENDA problemet i Lhinans värld hennes fotomania, då d verkar stört omöjligt att lyckas m annat än rövbilder på d fantastiska påfåglarna som härjar hejvilt häromkring. Bildbevis kommer asa jag styr upp kopia på den förlorade jävla sladden.

Må godast till dess!

Ps Nån som vet hur man fixar STYCKEN i detta tomteprogram;-P?