dubaibloggen

Jorå...så att Tillverkarna var ju här.

Det var ett 3vligt&varmt personligt återseende men också en livsnödvändig uppdatering i form av skvaller, tobak, exotiskt snacks, böcker, Turkiskt Peber (till Barnen, ej Moi som vägrar äta svarta eller grå saker;)- och...Tidningar.

Dessa Tidningar hade jag beställt i naiv tro om...någon typ av inspiration, färg och eggande känsla inför Hemfärd, men ackackack så fel jag hade.

Jag har ju själv jobbat på och för div livsstilsmagasin och tänker inte hänga ut något här, reserverar mig för undantag och vill poängtera att jag inte dömer ut dem med orden nedan, utan beskriver min uppfattning om hur den typen av media kan återge våra värderingar. Därmed måste det ingå vissa generaliseringar. Så:

När man levt i en, till viss del verklighetsfrånvänd bubbla som jag nu har en tid, blir vissa perspektiv så körvspadsklara. I det här fallet över vår svenska mentalitet och normsystem och hur det direkt och indirekt speglas i media.

Efter att ha bläddrat igenom blaskorna höll jag nästan på att falla in i ångest & bitterhet innan jag påminde mig om ovanstående. Jag ville allt utom tillbaka hem och funderade i en nanosekund på att springa ut till första bästa lakansman och erbjuda min evinnerliga gunst.
DÅ slog det mig. Det är ju detta som är mitt Kall på ett vis, det jag kämpar Mot. Med TILLITEN som vapen.
So Challenge accepted.

Jag läser blandade svenska livsstilsmagasin, mixade med alltifrån kultur, personlig utveckling, mode, reportage och personporträtt, men med en sak gemensamt- de har en massiv 6-siffrig, allmängiltig läsarkrets i åldrarna 25-45 och har som grundfilosofi att Inspirera och peppa läsaren. Ni vet typen, den man flyr in i för att koppla av till ett tag.
ELLER?
För mina nuvarande glasögon fick nämligen totalkrossade rutor och hela jag fick sitta på händerna för att inte att göra upp en lägereld på hotellrummet av hela magasinshögen och grilla min kokosyogurt ljuvligt smältande och gyllenbrun. 

En av tidningarna hade en 8-sidig intervjuserie på temat " Det jag ångrar mest i mitt liv" - där man frågat ut div kända svenskar om förbittrande misstag. Antagligen i syfte att understryka att även de som inte skiter också gör Tavlor ibland, men resultatet blev bara ett- Jaha? För VARFÖR och åter varför lyfta fram Ånger ÖVERHUVUDTAGET? 
Varför Ångra något överhuvudtaget? Jag förstår inte- och jag kanske är trögast i stan, och isåfall såpass att jag faktiskt till och med vägrar att ens försöka förstå. Jag tror, att vi- vad det än må handla om för Val här i Livet, Alltid utgår ifrån vad vi bedömer vara Rätt Här och Nu. I bland går det jävligt fort i skarpa lägen, men faktum kvarstår i min värld- Du agerar ändå utifrån det du tror vara det bästa i det läget, Där och Då.

Det gäller ALLA handlingar, även direkt skadliga (och det säger ju inte lite om hur sjuka t ex brottslingar kan vara, på riktigt).
SJÄLVKLART kan man med ny erfaranhet, sekunder, minuter, timmar, veckor eller ÅR senare gå tillbaka och spekulera i hur man skulle agera Då med Dagens tankar och insikt. Men återigen- SÅ skulle du aldrig agerat just Då. För det var DÅ. 
Och de val vi gjort i det förflutna (även de som vi meningslöst nog bedömer som FEL och Ångerfulla i efterhand) har ändå format oss till de vi är I DAG. NU, när vi faktiskt lever, inte igår. 
Och jag känner ingen människa som inte vill vara sig själv. 


Ånger speglar mycket av vårt svenska värderingssystem tror jag. Detta jävla tänkom och gårinte -tänket. Som i sin tur hänger i hop med Mönstret: våra ramar och hela normsystemet. Som också blev så tydligt under min livsstilsmagasinssorgie. (Och tilläggas bör, att även många av våra dags- och kvällstidningar i sann amerikansk anda inspireras journalistiskt av just Livsstilsmagasin). Ånger och Ångest har inte samma start av olika anledningar.

Det finns en förkärlek i dessa magasin att lyfta fram män och kvinnor som på något sätt utmärker sig och - med våra normglasögon på- har "Lyckats" i livet. I många fall i godan redaktionstro för att inspirera läsaren, vilket också kanske lyckas, men ofta med en sur eftersmygande hake. Mer eller mindre medvetet resulterar de ofta i JÄMFÖRELSER hos densamme.
Med vad man skulle ha gjort, borde ha gjort och Hur. Återigen Ånger. Osäkerhet. 
Sublimt mellan sidorna, och mellan försöken till Balans genom svenssonmirakelartiklar eller reportage om fattiga i Angola (no offence, hör ej till sammanhanget), lurar det där. Normsystemet. Hur du gör för att nå denna "Lycka"- inom ramen för att passa in.
Det är en hel essä och lite till att skriva om så vi tar det ner på jorden med ett specifikt exempel.

För det får mig osökt att tänka på att jag fått rätt tydliga Tecken till att skriva just detta. De senaste året har jag nämligen mött ett oräkneligt stort antal personer som funderar på att gå utanför denna Ram, om än bara lite, men i ett specifikt syfte: personer i åldrarna 28-50+ som skulle vilja sätta sig på skolbänken igen. Alla med den stundtals gemensamma nämnaren: tänkom och gårinte i min ålder och situation- tänket. Jag tror att tänket till större del än vi anar härstammar från dessa bittert insydda jantevärderingar som inte minst återfinns i media. Så bör du göra och När. Allt skickligt förpackat och strikt Åldersrelaterat. Jag hävdar inte att vi ska göra majbrasor av landets alla månadstidningar för att dansa ångerfria dansen till på fredagar, utan Läs vidare, men ta på dig DINA Glasögon.

Det bokstavligen Skär i mig, på riktigt, när jag ser folk underkuvas sin sanna Vilja och Väg och handla med vad de tror är förnuft, men som egentligen är speglingar från dessa värderingar. Flockvärderingarna.

Visst, jag känner till att det finns något som heter biologisk klocka, vilket gör att det är rimligt för en kvinna att skaffa barn om hon vill ha det- någonstans mellan 18 och ca 45. Men det är ju fantamig 27 (!) år däremellan!

Vad är det som säger att saker måste ske i en bestämd ordning? Och vad är det som ofta mal hos t ex mammor och pappor och säger nej, nu har vi gjort alla stora personliga avgörande val i livet, nu går det INTE att satsa på sig själv längre?? Eller att ett liv är mer "framgångsrikt" vid 28 som singel bakom en laptop i storstan än som vårdbiträde med barn i glesbygd? Vem Fan bestämde det??

Vi får utgå ifrån att vi bara har det här livet. Den enda som egentligen kan döma (så länge du inte skadar andra eller begår brott) och ansvara för dina val är DU själv. Vi är över 9 miljoner människor i det här landet. Med minst det sjudubbla antalet möjligheter och vägar att gå. Därför ter det sig så jävla konstigt, att vi någonstans ändå förväntas göra ungefär samma saker under samma tid i våra liv. Och ännu mer därtill.
Så varför kliar det på så många när 30-40-och 50-strecket börjar krypa nära- egentligen?

Jag menar att det handlar om att Känna in och-återigen- Känna Tillit inför Din Väg- för hur den än må se ut för just Dig är det Din, och det kan ingen ta ifrån dig. Så följ den, med vetskap om att du alltid handlar utifrån det bästa just NU. Hur den än må se ut! Håll bara utkik efter de mest menlösa kompanjoner du kan slå följe med. Nånsin.
De heter Fru Ånger och Herr Jämförelse. Din väg är bara Din.




Gå Din väg.