dubaibloggen

Jag påstår mig veta att vi ALLA (som läser den här bloggen just Nu) har tampats med det. Någon gång. Mer eller mindre, i skilda grader.

Den multimegainformationstid vi lever i liksom nästan kräver det. Jobbade man såhär på Bronsåldern? Haaardly.

Grus blir till sten som blir ett berg som övergår till fjäll som transformeras till planeter och helt plötsligt har vi ett rätt innovativt, men ack så missvisande Universum framför oss. (Undrar du fortfarande vad jag syftar på är det dags att läsa rubriken nu;-)

Vi pratar alldeles för lite om våra egentliga Tankar. Istället låter vi dem gro därinne i den där lilla bråkdelen av våra hjärnor som vi använder oss av, tills de blir till förvuxna, tunga lavar utan relevans. Och så går vi och tycker lite synd om oss själva och inbillar oss att det inte finns någon i hela väääääääärlden som tänker så här out som just Jag. Och vädrar man inte ut dem där är det bara att säga Grattis -cirkeln är sluten- men du har liksom inte vunnit någon ny najs traktor den här gången. Du har istället hittat nykeln till porten av bitterhet och självömkan. 

Men Du är aldrig ensammast i Världen, och inte jag heller. Om någonting. Därför är det synnerligen märkligt att vi inte outtar lite mer. (Förespråkar inte någon destruktiv utfläkning utom all självrespekt här, då har man redan börjat jobba med bitterhet o ömkan, och det är inte vad det här inlägget handlar om.) Så.

Jag tror att merparten av alla sjukdomar som inte är smittoburna börjar i våra huvuden. Allt från livshotande till "folkliga" åkommor. Du läste rätt. Till och med de genetiskt medfödda, från moder och omvärld till foster. Jag är fullt medveten om det kan uppfattas som ytterst kontroversiellt, inte minst eftersom vi är rätt inkörda på vår väg av vetenskaplig läkekonst, ofta med utgångspunkt från fysiska orsaker och symptom. Jag vill också understryka att jag inte förkastar den vägen, men tror heller inte att den innehåller de enda svaren.

Människan är en oerhört komplext sammansatt varelse och måste ses i sin Helhet. De egentliga Orsakerna börjar ytterst sällan med symptomen, tror jag. De är mentalt grundade och börjar med en tanke någonstans.

Därigenom tror jag också att vi med rätt inställning både kan hålla oss friska- och tillfriskna. (Diskuterar gärna min syn over and out vid tillfälle om någon e nyfiken.) Nu till min lilla issue.

Jag har ju i en hel jävla månad haft röstproblem. Och det var ju själva fan att just när vi blivit varma i kläderna och jag känner ett fantastiskt flöde av Tillit och allt det där jag skrev om i "Mittenmelankoli"-inlägget, så skapar jag detta B-). Men det är just det. Vi söker ständigt efter utmaningar, det är liksom en inre drivkraft (av individuellt skilda grader förvisso, men ändå) och det ska vi väl egentligen vara väldigt glada för.

Annars hade man förmodligen ännu suttit i något träd i afrikatrakten med kloprydda pälsfötter och sneglat på ett snigelspårat löv om dagarna. Nåväl. (<--Mitt favvo-ord om du inte redan märkt det B-).
Jag behövde en issue, och fann mig en, omedvetet. Det startade så, men eftersom det inte fanns någon Medvetenhet så körde jag på....och whooops f*k så blev det plötsligt fysiskt påtagligt. HEEEES! Utan den mixröst som tagit mig 16 år att öva upp!  Och då BLEV det ju ett problem på riktigt (i vår fysiskt dominerade värld)! 
På Sten-nivå nu, eftersom jag inte kunde öva heller- ytterligare en utmaning mindre. Och det blev dominobrickseffekt.

Jag försökte ALLT. Från conjacssörjor med mjölk, mynta, honungsté, o whiskey (och andra blandningstyper man borde införa långtida gallerskakning på) till renleverne med vattenånga och sömn och mat och ickerökmiljöer o sånt. Jag var hos doktorn tre gånger. Testade allergimediciner och nässprayer och fan och hans olika släktningar. Och pratade ytligt om Problemet- MIN RÖST- mitt levebröd- det här är fruuuuuktansvärt-fan i helvete va maktlös jag är-snack. Men det blev inte bättre. Och det VÄRSTA (Dalmål;-), det Värsta var faktiskt inte själva hesheten, den lärde jag ju mig ganska snart att sångtekniskt hantera, och genomförde gigen (vissa med oumbärlig Pellebackup,thx) utan att några andra än just Pelle och jag märkte skillnad.

Nej, det VÄRSTA var just själva tankarna omkring den. Hjälplösheten, desperationen, frustrationen...de irrelevanta framtidsprofetiorna jag skapade i huvudet. SÖKANDET EFTER FYSISKA orsaker-de tankespår man så lätt går in på när desperationen tar över, baserat på den läkevetenskapsgrund vi ändå fostrats med.

Ibland när jag satt på rummet själv om kvällarna, dundertrött efter anstängningen att tänka på varje ton jag tagit under 4 timmar...då var det svårt att hålla tankarna i schack såattsäga. Jag tänkte lock i halsen. Lock i halsen. Andnöd. Panik. Jag har ett lock i halsen, det måste vara något som täpper till, jag kan inte andas, nej det kan jag faktiskt inte, jag provar: aaarsggghh, nu sätter jag på ACn, nehä det hjälpte inte heller, då dricker jag té istället, nej locket är kvar, jag kan inte gå ut heller ty där är det +32 grader och minst 250% luftfuktighet så då kvävs jag på riktigt...kanske testa att yoga mig ner i brygga under luftutsläppet och hälla i mig honung samtidigt? Men wtf ska jag dö allena på ett hotellrum i Dubai, O NOPE vänta nu...va e d här för trams? Och så kom jag på att jag tänkt dessa tankar under alldeles för lång tid för att inte vara long gone by now om de vore det minsta sanningsenliga spår i dem. Och Där lyckades jag i regel hitta Tilliten igen, ty det kändes föga rimligt- känner nog att jag har en hel del kvar att uträtta;-) Men dessförinnan...helvete är faktiskt det enda ord som kan jag anar kan beskriva!

Dessa våndor förstärkte självfallet insikten om hur vårt evinnerligt sökande efter fysiska orsaker, i sig skapar Problemen. Ett orsaks-sökande som i de flesta fall, inte minst i mitt fall, är baserat på för lite stimulans och för mycket tid med tankarna.

Men i allafall- känner ni igen er i de okontrollerbara förökande tankespåren? Jag antar att de flesta gör det.

Inte heeeelt enkelt att inse det under tiden de pågår.

(Egentolkad kuriosa för insatta: det handlade egentligen vare sig om rädslan för att dö, kvävas eller mista rösten- utan om en helt annan rädsla;-)

Polettnertrillningen kom på riktigt för några dagar sedan. Jag hade varit på doktobesök nr 3 hos en vänlig indisk röstspecialist. (Ett inflik här, läs det igen- RÖSTSPECIALIST-samma dag som jag varit hos husdoktorn...heja U-landssverige med sina årslånga väntelistor B-). Han körde i allafall ner diverse slangar, speglar och annan dret i halsen på mig, och när jag sen blev konverserbar så pratade vi lite, och han gjorde fantastiska stämbandillustrationer på receptpapperet till mig. Dessvärre förstod inte jag och den vänlige doktorn varandra så väl överhuvudtaget.

Han: Allergic to jadajada currycurry? Jag (som inte varit allergisk mot vare sig läkemedel eller curry innan o inte orkade jiddra): No

Han: You see your vacla chordi like inflames this, you feel hadihadi? Jag (tänker Inflames?Inte fan kan han digga dom, dom e ju från Göteborg)säger: No. Han: Then it must be gas acid. Jag (tänker detta kan fan inte handla om magen, jag jobbar inte gaser, ja e ju brud- men whatever u say du e ju Röstspecialist o har just precis sett min inkomstkälla inifrån och håller dessutom ett sladdrigt föremål i din hand som kan eliminera den 4 ever) säger: Ok.

Jag förstod i allafall så mycket som att stämbanden var lite överansträngda, det kan ha att göra med magsyra från magkatarren (som ni söta bloggföljare kanske minns) bla bla bla fysiska orsaker. Det viktigaste var wila o vattenånga. Inge smoke (självklart inte!) stark föda (fyfan va synd) eller alkohol-på ett tag. BUT. Det jag förstod mest var i allafall: NOTHING blocking, you no choke. Och så trillade poletten ännu längre ner.
Men jag hade tydligen en natt kvar i Ondskans klor.

Jag gick alltså hem och började ta min dagliga dos av 14 piller 8 gånger om dagen (ok Queen of exaggerations, men skulle ärligt kunna starta en enkel försäljninngsverksamhet av arabiska receptbelagda apoteksvaror på #322 by now). Jag hade fått tydliga instruktioner om mängd och efter-före-matintag. Den sista för dagen slank ner efter giget....och sen vettni...bar det iväg in i dimman på riktigt. Satt vid datorn en sväng, började kolla på The Tourist (btw uselt filmval, var tanken här att återskapa intriger från nån sönderklippt 80-talskriminalserie? Depp måste efterfestsignat rollen.) och weeeeeeeeeeeee. Tänk nickokicken (ni som haft det) from Hell på fastande mage x 410. Tyngdkraften liksom multiplicerar sig själv och den enda orsaken till att du vet att du inte fysiskt sjunkit ner genom golvet och nått underjordens mitt är att du stirrar på den fula grå heltäckningsmattan du står på. 
Pupillerna var fasligt lika barndomens vidriga svarta kälk-tefat, illa upptejpade på tallriksliknande ögonvitor. Hejdå Iris liksom. Låg puls. Blekast i UAE. Fy Fan! Vilket knark!

Eftersom jag för egen del i vanliga fall är väldigt pillerskeptisk generellt och t o m tvekar inför alvedon på hemmaplan, borde jag kanske inte svarat med så korta stavelser i allergifrågan. Jag vet inte. Men jag är ändå glad att jag gjorde det. För denna knarkupplevelse fick mig verk-e-ligen att kasta ALLT medicinskit och därmed föll också poletten ner till botten. 

Jag hade skapat-och förstorat- mina egna issues. Som vi nästan uteslutande gör. Alltid. Därmed inte sagt att jag förnekar att jag påfrestat rösten, och stämbanden ÄR sköra instrument, men med tankarna omkring dem som drivande faktor. Och med varmiklädernakänslan och stimulansbristen som givna katalysatorer från början. Känner jag!

Och ibland behövs bara några sista, enkla wake up ord för att komplettlägga pusslet:
"Lhina, jag ska inte säga nåt dumt nu och jag vet att jag inte vet så mycket rent tekninskt som du och så men...tror du inte att du tänker för mycket på vad du sjunger? Släpp det bara ett tag." - Tomten

And so will do. Nu jobbar vi vattenånga och röstvila, men framförallt mer Medvetenhet. Det vill säga mer Insiktsfull Känsla än förvillande tanke. 
Tillit;-)

So long Hypochondria!

Nope, jobbar inte förvillning längre ;-P)