Herr P
Jag har hela mitt liv hängt med ovännen Herr Prestation i hasorna. Ibland har jag lyckats fly, men mestadels har han legat hack i häl. Detta är speciellt gällande för det jag brinner för- skapande. Och då menar jag i alla dess former , men specifikt mina två hjärteämnen: musiken och skriften.
Den förstnämnda har jag funnit ett förhållningssätt till och den Jäveln har ännu inte kommit åt helt. (Dock är han även där orsaken till ca tolv år av oinspiration och därmed förlorad komponeringstid.)
Med skriften är det lite värre.
Allt handlar i grund och botten om att jobba professionellt/försörja sig med något kreativt du samtidigt brinner ända in i hjärtat för utan att släcka lågan för att överleva. Där kommer förhållningssättet in. För du kan inte försörja dig om det saknas Mottagare. Du måste anpassa konsten till dem. De är dina utdömande fiender och bästa vänner (förutom du själv). Och däri ligger det komplexa. För skapande kommer oftast inifrån, oförstörd och mycket känslig för att förändras. Vissa kreatörer kan obemärkt förhålla sig till detta underliggande faktum utan att det smärtar uttryck eller inspirationskälla. Jag har oerhört svårt för det. Speciellt när det gäller skriften.
Det går nog inte med ord att beskriva den ångest jag kände inför mina texter under min tid som journalist.( Att jag inte blivit kroniskt flintskallig av de utslitna hårstrånen från den tiden är ett under.)När jag bestämde mig för att lägga ner den karriären, var det med tanken att det skulle dröja Mycket länge innan jag presterade något skriftligt offentligt igen. Förvisso dog aldrig memoartankarna, men det är en viss skillnad i att fila på boken om sitt (eget) liv på en Fårörauk i några år, och att spruta ur sig aktuellt inspirerande reportage, skriftligt färdigpaketerade för tidningsspråket och utstuderat formulerade för att behaga den typenlige läsaren. NOT moi.
Så långt från skapande som det går att befinna sig, nästan nära robot faktiskt. Nåväl.
När jag startade den här bloggen var det verkligen med intentionen att skriva direkt ur hjärtat och bara på Mitt språk när Jag har motivationen. Jag vill gärna dela mina tankar och min upplevelse, men för första gången på mycket länge, bara på Mina villkor. Ibland sätter Herr P skadeglatt på sig hatten och ler sitt fulaste leende med tanken: Nu har vi minsann en jävla massa att leva upp till…
Och Där någonstans brukar inspirationen dö.
Så….ha överseende med moi. Ibland kommer det dröja mellan inläggen. Men jag kämpar och ska fanimej vinna över Herr Prestigedjävul.
Häpp, nu fortsätter vi, tycker jag. Håll till godo med lite pics!
