Love from a stagedistance och 35 bitar sushi
Jag är ju en individualist. Såtillvida att jag tror på individens förmåga att styra sitt, liv sitt nu o sin framtid. Tror på dess inre Styrka och utveckling. Men. Jag tror dock att meningen med detta ligger utanför individen. Att vi finns till för varandra, och att sann förnöjsamhet finns först när du hittat din Partofthecake att ge till andra såattsäga.
Självfallet är det en egopush att bli bekräftad och få bra cred av en publik. Men det är också en väldigt ohållbar drivkraft i längden. Ungefär som med alla relationer typ.
Och jag har hittat min väg till fulltaligt utbyte. Min Partofthecake. Jag har hittat Kärleksparen. Och de har uppenbarligen också hittat oss/mig.
Jag är som mest säker på mitt yrkesval när jag tveklöst kan se hur människor berörs. Och hur ser du det tydligare än på kroppsspråket? (Nu säger jag inte att folk sitter och vildhånglar järnet eller begår övrig otukt under spelningarna -HALLÅ vi babblar om ett 5star hotell i landet där straffet för 6 på stranden e typ döden).
Jag är som mest säker på mitt yrkesval när jag tveklöst kan se hur människor berörs. Och hur ser du det tydligare än på kroppsspråket? (Nu säger jag inte att folk sitter och vildhånglar järnet eller begår övrig otukt under spelningarna -HALLÅ vi babblar om ett 5star hotell i landet där straffet för 6 på stranden e typ döden).
Den uppskattning vi får av oxytocinboostade människor som börjar på NY är oslagbar, tvättäkta och väldigt komplett. Både visuellt, verbalt och ofta ockå via något materiellt lixom. Som när vi fick ovannämnda sushiplate från Ögongodisets himmel no 1 t ex (ty vi fick ju ej spisa upp den o ja kunde jobba med sushi alls pga magen så Pelle la den i min minibar o så blev d strömavbrott i mitt rum o så dog all sushi o ja fick slänga den illa kvickt innan ondsinniga fladdermöss började bygga bo där men d e ju tanken som räknas:-). Men det är inte det enda exemplet. Par i alla åldrar från världens alla nationaliteter fullständigt skiner över mig här.
Nu låter d som att vi jobbar loveballads så självaste Marvin G tappar feelingen, men d e väldigt långt ifrån sanningen; vi har till och med lite trytande förråd på just ballader. Anledningen är ju självklart att dessa söta personkombinationer är EXTRA MOTAGLIGA för beröring eftersom de redan är uppkopplade till känslohimmelen, speciellt i ett NY-något-tillstånd. (Och det är ju ett ämne för sig förresten-det här med äktenskap. En hel del honeymoons här, och läste precis ut en bok om en kvinna som söker meningen med det, en bok som jag köpt pga författaren ovetandes om vad den handlade om- Elisabet Gilbert btw. Min åsikt där är nog att visst, kan nog funka, sålänge man är fullt överens över unika, egna premisser, bortser från institutionsformen och lägger ner diverse normtvång från 1491. Ingen enkel match men handlar nog om d 4 gyllene ledorden Kärlek, Kommunikation, Vilja o Förståelse. Det var dock INTE vad detta inlägg skulle handla om)
Är det någon slutsats jag kan dra så är det ändå att det är en ynnest att få den här typen av allomfattande utbyte på så många nivåer. Hur många andra yrken kan stoltsera med det?
Nu låter d som att vi jobbar loveballads så självaste Marvin G tappar feelingen, men d e väldigt långt ifrån sanningen; vi har till och med lite trytande förråd på just ballader. Anledningen är ju självklart att dessa söta personkombinationer är EXTRA MOTAGLIGA för beröring eftersom de redan är uppkopplade till känslohimmelen, speciellt i ett NY-något-tillstånd. (Och det är ju ett ämne för sig förresten-det här med äktenskap. En hel del honeymoons här, och läste precis ut en bok om en kvinna som söker meningen med det, en bok som jag köpt pga författaren ovetandes om vad den handlade om- Elisabet Gilbert btw. Min åsikt där är nog att visst, kan nog funka, sålänge man är fullt överens över unika, egna premisser, bortser från institutionsformen och lägger ner diverse normtvång från 1491. Ingen enkel match men handlar nog om d 4 gyllene ledorden Kärlek, Kommunikation, Vilja o Förståelse. Det var dock INTE vad detta inlägg skulle handla om)
Är det någon slutsats jag kan dra så är det ändå att det är en ynnest att få den här typen av allomfattande utbyte på så många nivåer. Hur många andra yrken kan stoltsera med det?
Och är det något som slår mig ibland så är det hur vackert det är att bevittna! Och att jag, som en av x3mt få faktiskt når innanför denna annars så stängda lilla bubbla som par befinner sig i under NY-tillståndet, där jag tillför ÄNNU mer Kärlek! My God det är Stort.
En mycket tydlig del av min Partofthecake till sann förnöjsamhet just nu. Jag har världens bästa jobb.
Samt bara en sak att tillägga:
Ta till vara på Kärleken och räds Aldrig sprida den- the only way 2 true hapiness;-D
Höres snart igen, o då blirre sedvanligt HD-test (ska kolla in café i Jumeirah imon) samt trolig uppdatering från kommande söndags snorklingstur till östkusten o Indiska O: med bland annat SNOPPY Island, vad d nu må innebäraB-)
Ta till vara på Kärleken och räds Aldrig sprida den- the only way 2 true hapiness;-D
Höres snart igen, o då blirre sedvanligt HD-test (ska kolla in café i Jumeirah imon) samt trolig uppdatering från kommande söndags snorklingstur till östkusten o Indiska O: med bland annat SNOPPY Island, vad d nu må innebäraB-)
VECKAN SOM GÅTT...
Rå & brutal uppdatering. Håll till good.
Vi blev förflyttade till ett tomtehotell i förorten till Emirates Mall pga fullbokat och det blev en riktig anjovisfeeling efter ett tag. Fanns liksom inget hav där. Eller något att göra heller. Men det fanns rosenmjölk, australiensk c-vitamindryck å granatäppeljuice i nearby butik, så jag styrde iaf upp en smoothie som skar sig.
Sötaste Mallan va ju på jobb-besök veckan t ära, och hann med en pasta vid Dubai Mall. Sedvanligt nog styrde vi även upp en rapidolägesrapport på d flesta fronter under tuggningsprocessen. (LYCKAST TILL M LGH O C U i aug!)
(Märk väl flertalet skeenden som fångades på detta uppstyrda panorama, sånt diggar moi:-)
...efter en svindlande efterlängtad hemkomst till Oasen sedan skulle vi så styra upp en snorklingtur under vår lediga dag. Men eftersom tomtesnorklingstället tyvärr jobbade flextid på sina egna öppettider så d blev ingen. Abu Dhabi då, tänkte vi, o kollade upp ett afrikansk 3vligt jazzband på Hilton (!) Dock glömde vi kolla upp hur långt d var till Abu Dhabi, och då d visade sig vara alldeles för långt för en kvällstur så blev d ingen afrojazz i stekmiljö heller. MEN. Det som blev var dock ovan: Italiensk chokladbakelse med fudgerinnande mitt:-P.
Samt nice häng.
Läxa: styr inte upp aktivitetsplaner på lediga dagar under inbillning att de träder i bruk. D blir grymt ändå.
Barhäng@Captains. I bakgrunden ser vi oxå veckans tillökning i form av ny bartrubadur- han är väääääldigt liten på bilden men i normal storlek i verkligheten o heter Tobias.
Syns snart igen. (SANT, jag kunde inte låta bli att leka lite m färgpaletten;-)
Då ska d bland annat handla om Kärlek&Sushi. Hej så länge!
VECKANS HD...
Emirates Mall: Pralines&cream o strawberry m smörkoladoppade rånbitar o varm karamellsås.
Upplevelse: -4/5. FRUKTANSVÄRD stressfaktor,4 beställningsfrågor av skilda tomtenissar under loppet av 3 min.En Donkenfeeling som (m all respekt t McDonlads)ALDRIG får blandas in i HD-välden. It´s a Nej Nej.
Smak: 8/5
Total:4/5
Ps OM NI INTE FÅR FRAM BILDER...
...gå in under kategorien "Allmänt" istället.
Lite tomte över detta i min smak, men vad göra;-)
Diggar denna bild bara. From sightseeingtour 4 Pelle förra söndagen.
YESSSSSSSSS.
'
Varje vecka blir d from now on nytt H.D-cafétest för Lhinan. Brutal Kärlek. Här ser vi en Brownie från Dubai Mall-per direktleverers from Heaven.:-P:-P:-P Till dett Mango-aåpricot smoothie samt macademia nut brittle
DUBAI MALL:
Upplevelse: 3/5 (HD cafét e innuti mallet, nedre plan m lätt isoleringcellsfeeling). Dock snäll service.
Smak: 11/5
Totalt: 14 scoop
Världens största Plexiglas i Dubai Mall Aquarium
Das Harbour
Palm Tree C by night
Salvadordaliblommor?
Hello again Kalifa (828m)
Herr P
Jag har hela mitt liv hängt med ovännen Herr Prestation i hasorna. Ibland har jag lyckats fly, men mestadels har han legat hack i häl. Detta är speciellt gällande för det jag brinner för- skapande. Och då menar jag i alla dess former , men specifikt mina två hjärteämnen: musiken och skriften.
Den förstnämnda har jag funnit ett förhållningssätt till och den Jäveln har ännu inte kommit åt helt. (Dock är han även där orsaken till ca tolv år av oinspiration och därmed förlorad komponeringstid.)
Med skriften är det lite värre.
Allt handlar i grund och botten om att jobba professionellt/försörja sig med något kreativt du samtidigt brinner ända in i hjärtat för utan att släcka lågan för att överleva. Där kommer förhållningssättet in. För du kan inte försörja dig om det saknas Mottagare. Du måste anpassa konsten till dem. De är dina utdömande fiender och bästa vänner (förutom du själv). Och däri ligger det komplexa. För skapande kommer oftast inifrån, oförstörd och mycket känslig för att förändras. Vissa kreatörer kan obemärkt förhålla sig till detta underliggande faktum utan att det smärtar uttryck eller inspirationskälla. Jag har oerhört svårt för det. Speciellt när det gäller skriften.
Det går nog inte med ord att beskriva den ångest jag kände inför mina texter under min tid som journalist.( Att jag inte blivit kroniskt flintskallig av de utslitna hårstrånen från den tiden är ett under.)När jag bestämde mig för att lägga ner den karriären, var det med tanken att det skulle dröja Mycket länge innan jag presterade något skriftligt offentligt igen. Förvisso dog aldrig memoartankarna, men det är en viss skillnad i att fila på boken om sitt (eget) liv på en Fårörauk i några år, och att spruta ur sig aktuellt inspirerande reportage, skriftligt färdigpaketerade för tidningsspråket och utstuderat formulerade för att behaga den typenlige läsaren. NOT moi.
Så långt från skapande som det går att befinna sig, nästan nära robot faktiskt. Nåväl.
När jag startade den här bloggen var det verkligen med intentionen att skriva direkt ur hjärtat och bara på Mitt språk när Jag har motivationen. Jag vill gärna dela mina tankar och min upplevelse, men för första gången på mycket länge, bara på Mina villkor. Ibland sätter Herr P skadeglatt på sig hatten och ler sitt fulaste leende med tanken: Nu har vi minsann en jävla massa att leva upp till…
Och Där någonstans brukar inspirationen dö.
Så….ha överseende med moi. Ibland kommer det dröja mellan inläggen. Men jag kämpar och ska fanimej vinna över Herr Prestigedjävul.
Häpp, nu fortsätter vi, tycker jag. Håll till godo med lite pics!
The Homework
Nu är det såhär.
ALLA människor har en Special Trigger, en slags On-knapp för destruktiva kickar. Det kan vara godis, träning, sex, alkohol, droger, tobak, bergsklättring, tvångstankar, shopping- you name it. Jag har läst tillräckligt mkt om hjärnans beroendecentra för att hävda att drivkraften är lika stark hos alla människor. Men den finns där. Hos alla.
Bytet skedde en ödesdiger natt då jag satt i svår våndan inför mitt uppkörningsprov. Med tanke på att jag fått ett jobb som krävde kortet och att jag behövde bilen för att över huvud taget ta mig till nämnda arbete (på Gotland) så fanns ingen annan option än denna ENDA uppkörningstid jag fått för att hinna i tid till jobbet nästföljande måndag. Jag skulle dessutom hinna skaffa mig en bil att köra till ön med. Jag kunde m a o ingen råd mer än att konsultera Han däruppe. Och bytte helt enkelt bort ciggen för evig framtid- mot kortet. Som jag fick!
Och sommaren blev relativt nikotinfri. Relativt. Ty snus och cigg byttes nu ut mot Nikotintuggummi. Och Nej. Inte i syfte att trappa ner på nikotinet. Jag använde det som ST. Såklart. Vet nog inte om någon någonsin tuggat så många Nikotinell Peppermint som jag gjorde i somras (och höstas). Det handlar om tusentals. Till slut visste jag inte att jag tuggade. Och here we go again....
Successivt tröttnade jag på ständig käkvärk och mintsmak ut ur öronen. OCH vad hände då?? JO JAG BÖRJADE SNUSA IGEN. Hur fan hände det??? Det bara hände. En ST ut, en annan in liksom. Och då tog jag upp en gammal
Så...där var vi nu. Tills för någon vecka sedan. Då sa min kropp Nej. (Skräddarn sa nej lixomB-)
Efter min matförgiftning var nämligen min mage så pass försvagad att den tålde nada. Speciellt inte fullväpnade insatsstyrkor i form av saftiga prillor i fastande tillstånd innan benen slängts över sängkanten på morgonen.
Den -magen- sa TACK O HEJ.
Och det här är vad jag tror att händer med alla okontrollerade ST´s- förr eller senare. Något sparkar bakut. Ett tydligt tecken. Lyssnar man på det, finns medvetenheten där, är det början till en ny era. Men INGEN ska dock ever ever ever klandras för att inte se det- ALLA har Sin väg (att påtvingat fräsla andra människor med "sina" sanningar är en mycket naiv egenskap i min värld)
(Och just ja...befinner mig ju i Dubban. Underbart här, uppdaterar nog mer om själva läget så fort jag tagit mig ur min smärtobubbla till fullo och kan uppleva o dela det fina runtomkring.Ska ta hand om mig resten av denna vecka, ingen påfrestande träning, äta rätt, mucho sömn etc..kanske får ja feeling för inlägg ändå. Om du nu pallat läsa novellen så här långt kan du ju lika gärna fortsätta följningen menar ja;-)
ALLA människor har en Special Trigger, en slags On-knapp för destruktiva kickar. Det kan vara godis, träning, sex, alkohol, droger, tobak, bergsklättring, tvångstankar, shopping- you name it. Jag har läst tillräckligt mkt om hjärnans beroendecentra för att hävda att drivkraften är lika stark hos alla människor. Men den finns där. Hos alla.
Ni vet det där lilla giftet som sticker till lite på tungan men som efter ett tag förvandlar sig till de ljuvaste smaker av tillfredställelse...och sen- med någon slags underliggande vetskap om att det vackra endast består i lagom dos fortsätter man ÄNDÅ att inhalera det, igen och igen och igen. Mycket snart långt långt borta från den verkliga njutningen, och framförallt långt bort från tanken och medvetenheten.
Tobak har varit min ST sedan den soliga sensommardagen för 17 år sedan, då jag under en svår förälskelsepåverkan i Kil bestämde mig för att det helt enkelt var dags att börja röka. Det var inte jättesvårt.
Tobak har varit min ST sedan den soliga sensommardagen för 17 år sedan, då jag under en svår förälskelsepåverkan i Kil bestämde mig för att det helt enkelt var dags att börja röka. Det var inte jättesvårt.
7 års rökning blev påföljden av detta pubertalt icke jättegenomtänkta beslut. Sträckan från några cigg om dagen till över paketet var otippat kort, och vips visste jag liksom inte att jag rökte längre. Förutom när ciggen tog slut...då blev det jävlaranamma väldigt påtagligt plötsligt (en godhjärtad pojkvän för länge sedan cyklade flera mil i hällregn nattetid till byns enda öppna affär pga min förlust av dessa o drog på sig dunderfökyldning-utan min påtryckning, men jag hindrade heller honom inte...o i m att jag vanligtvis har omtänksamheten som en stor framträdande egenskap säger det en del om beroendeövertaget)
Nåväl:
Stadiet då du tappar kontrollen över triggern. Då det inte handlar vare sig om njutning eller kick längre, bara ett simpelt jävla destruktivt inlärt beteendemönster. Det är då du kastar dina pengar direkt i avloppet och trycker på spolaknappen, och i de flesta fall medföljer även Hälsan med ner. Där var jag med ciggen, flera gånger. Men som alltid, utan medvetenhet och motivation inifrån - ingen förändring.
En dag kom dock den ödesmättade dagen, då JAG och enbart JAG insåg inifrån migsjälv att det var dags. Detta såklart efter oräkneliga "välvilliga" övertalningsförsök av div föräldrar, löst folk på gatan, myndigheter, läkare, besserwissrar o personer med tillrättavisande ST´s- alltid brutalt utan resultat. Tills JAG var klar. Jag kastade ciggen och bytte ut dem mot snuset.
Stadiet då du tappar kontrollen över triggern. Då det inte handlar vare sig om njutning eller kick längre, bara ett simpelt jävla destruktivt inlärt beteendemönster. Det är då du kastar dina pengar direkt i avloppet och trycker på spolaknappen, och i de flesta fall medföljer även Hälsan med ner. Där var jag med ciggen, flera gånger. Men som alltid, utan medvetenhet och motivation inifrån - ingen förändring.
En dag kom dock den ödesmättade dagen, då JAG och enbart JAG insåg inifrån migsjälv att det var dags. Detta såklart efter oräkneliga "välvilliga" övertalningsförsök av div föräldrar, löst folk på gatan, myndigheter, läkare, besserwissrar o personer med tillrättavisande ST´s- alltid brutalt utan resultat. Tills JAG var klar. Jag kastade ciggen och bytte ut dem mot snuset.
Till en början fånigt kontrollerande- en prilla i veckan fick räcka- på lill-lördan (Jäger)Onsdagen. Det höll faktiskt otippat länge. (För faktiskt så är det så, att man kan se samband mellan kontroll- och beroendetendens. Det är som med geni och galenskap- en hårfin gräns i en vågskål, där välmående handlar om den magiska formeln för att uppnå Balansen däremellan.)
Men sen...folkhögskola. Repa, kaffe, öva, öva, snus, kaffe, tjöta, öva, fest, repa, öva, snus, kaffe, snus, tjöta, fest. Fy fan va kul det var. Men fy fan vilken storsnusade jag blev.
Och förblev i nästan 10 år. Mycket snart även en totalt kicklös, tanklös och smaklös snusare. Jag bara snusade liksom. Helt utan att veta varför. (Men fanta den som inte fattade varför jag skulle klättra över Himalaya i motvind för en dosa när sista prillan var utspottad).
Och förblev i nästan 10 år. Mycket snart även en totalt kicklös, tanklös och smaklös snusare. Jag bara snusade liksom. Helt utan att veta varför. (Men fanta den som inte fattade varför jag skulle klättra över Himalaya i motvind för en dosa när sista prillan var utspottad).
Tills hösten 2009, då jag fick ett ryck om en snusfri hälsodag som jag delade på Facebook. Detta misstolkades dock rätt brutalt, och ca 37 Lycka Till-kommentarer senare insåg även jag att jag kanske iallafall borde ge det ett försök.
Att sluta snusa helt alltså. Till saken hör att jag i samma veva sålde lägenheten och drog till bl a Indien och reste ett tag, så i tiden blev det smidigt att inte behöva upprätta en massa smuggelkontakter i världens alla hörn.
Så...det lyckades. Nästan.
Min resa var nästan skrämmande lik Eat Love Pray-resan, så efter hälsoresan till Indien (där ordet tobak inte ens existerade i mitt huvud)begav det sig till Spanien och runtresa på div Kanarieöar. Ja, ni hör ju själva. Charterresornas Frosserifyllda öar. Envis till min natur är jag dock, och eftersom snusutbudet dessutom är begränsat i denna del av haven, så tog jag till min fd vän Ciggen istället. Och så fortsatte det. Inte mycket, någon enstaka om dagen i några månader, men fyfan vad jag våndades. HUR URBOTA KORKAT ÄR DET INTE ATT LÄGGA NER SNUSEN OCH JOBBA RÖKNING ISTÄLLET?
Min resa var nästan skrämmande lik Eat Love Pray-resan, så efter hälsoresan till Indien (där ordet tobak inte ens existerade i mitt huvud)begav det sig till Spanien och runtresa på div Kanarieöar. Ja, ni hör ju själva. Charterresornas Frosserifyllda öar. Envis till min natur är jag dock, och eftersom snusutbudet dessutom är begränsat i denna del av haven, så tog jag till min fd vän Ciggen istället. Och så fortsatte det. Inte mycket, någon enstaka om dagen i några månader, men fyfan vad jag våndades. HUR URBOTA KORKAT ÄR DET INTE ATT LÄGGA NER SNUSEN OCH JOBBA RÖKNING ISTÄLLET?
Men tyvärr handlar det inte om intellekt här (alla ni nu huvudskakande oförstående som Aldrig jobbat tobak någonsin). Drivkraften sitter i just den här kicksökande tillfredställelsen, som sedan förvandlas till beteendemönster- SOM ÄR SÅ STARKT BETINGAT och- så länge det inte medvetandegörs- helt omöjligt att förändra. Men...medvetenheten började dock krypa i kapp mig sakta men säkert. I allafall när det gällde rökning.
Bytet skedde en ödesdiger natt då jag satt i svår våndan inför mitt uppkörningsprov. Med tanke på att jag fått ett jobb som krävde kortet och att jag behövde bilen för att över huvud taget ta mig till nämnda arbete (på Gotland) så fanns ingen annan option än denna ENDA uppkörningstid jag fått för att hinna i tid till jobbet nästföljande måndag. Jag skulle dessutom hinna skaffa mig en bil att köra till ön med. Jag kunde m a o ingen råd mer än att konsultera Han däruppe. Och bytte helt enkelt bort ciggen för evig framtid- mot kortet. Som jag fick!
Och sommaren blev relativt nikotinfri. Relativt. Ty snus och cigg byttes nu ut mot Nikotintuggummi. Och Nej. Inte i syfte att trappa ner på nikotinet. Jag använde det som ST. Såklart. Vet nog inte om någon någonsin tuggat så många Nikotinell Peppermint som jag gjorde i somras (och höstas). Det handlar om tusentals. Till slut visste jag inte att jag tuggade. Och here we go again....
Successivt tröttnade jag på ständig käkvärk och mintsmak ut ur öronen. OCH vad hände då?? JO JAG BÖRJADE SNUSA IGEN. Hur fan hände det??? Det bara hände. En ST ut, en annan in liksom. Och då tog jag upp en gammal
ovana dessutom. Fyfan vad fantasilöst och tråkigt. Tog väl knappt en vecka innan det blev omedvetet igen.
Så...där var vi nu. Tills för någon vecka sedan. Då sa min kropp Nej. (Skräddarn sa nej lixomB-)
Och för första gången fattade jag vad det handlade om på riktigt. Jag har liksom jobbat runt i cirklar nu, ST efter ST och egentligen insett teoretiskt (så som med så mkt annat) vad det handlar om- medveten Balans-för lääänge sedan. Men ingen intellektuell kunskap är någonsin helt verklig så länge den inte manifesteras emotionellt.
Det har den gjort nu.
Efter min matförgiftning var nämligen min mage så pass försvagad att den tålde nada. Speciellt inte fullväpnade insatsstyrkor i form av saftiga prillor i fastande tillstånd innan benen slängts över sängkanten på morgonen.
Den -magen- sa TACK O HEJ.
Värken från Hell har hållit mig inomhus i en vecka, febrilt roterande av smärta under svettiga hotell-lakan. Alternativt sittande o krampaktigt (men likväl) ylande de små klagande toner som funnits kvar i strupen till kvällsgigen. INGET har hjälpt! Man vill liksom ut ur kroppen...och om barnakläckande gör hälften så ont kan ja anmäla mig som frivillig heltidsföderska på obestämd framtid. Typ.
Och det här är vad jag tror att händer med alla okontrollerade ST´s- förr eller senare. Något sparkar bakut. Ett tydligt tecken. Lyssnar man på det, finns medvetenheten där, är det början till en ny era. Men INGEN ska dock ever ever ever klandras för att inte se det- ALLA har Sin väg (att påtvingat fräsla andra människor med "sina" sanningar är en mycket naiv egenskap i min värld)
Men just nu ser Jag min Lärdom så klart. Och jag behövde snurra mina 75 varv runt elden för att kastas in i den och sedan komma ut levande, kantstött men fan så mycket mer Balanserat välmående in i Framtiden (inte riktigt där just i skrivandets stund, men on ma goda way).
Nu är jag färdig Tobakad.
GLADAST PÅSK TILL SAMTLIGA!
(Och just ja...befinner mig ju i Dubban. Underbart här, uppdaterar nog mer om själva läget så fort jag tagit mig ur min smärtobubbla till fullo och kan uppleva o dela det fina runtomkring.Ska ta hand om mig resten av denna vecka, ingen påfrestande träning, äta rätt, mucho sömn etc..kanske får ja feeling för inlägg ändå. Om du nu pallat läsa novellen så här långt kan du ju lika gärna fortsätta följningen menar ja;-)
Here we R!
Jag vill göra en sak klar redan från början…den som förväntar sig utvärderliga lägesrapporter om väder o vind o paraplydrinkarnas position via dessa, kanske ska avlägsna sig nu. Visst kommer det antagligen förekomma, men jag tänker inte skriva i huvudsyfte att uppdatera. Snarare det jag känner för stunden, utifrån Mig. Så, nu var d avklarat. Då kan vi börja.
Jag ska frivilligt erkänna att jag alltid varit en skeptiker till utstuderat uppbyggda platser som Dubai ändå mestadels är. Var är känslan, histioiken, kulturen…? Frågor som vid mina tidigare 3 besök hindrat mig från att ge mig hän och njuta av det. Njuta av det mänskligt uppgjorda. Min bohemiska hjärnspärr har alltid sparkat bakut med mantrat: det som inte har en naturligt betingad bakgrund finns inte på riktigt och kan inte framkalla någon äkta feeling. Jag börjar ändra den uppfattningen.
Är verkligen ålder och bakomliggande historia på platser verkligen den enda måttstocken på atmosfär? Svaret i min värld börjar m a o forma sig till 3 bokstäver istället för 2; det handlar om rätt plats vid rätt läge i livet.
Och där är jag nu. Helt jävla rätt! Känslan av att vara precis Där är obeskrivlig. Om den platsen föddes förra året eller före Kristus blir då väääldigt viktlös. Nog var jag intellektuellt tveksam till mitt intuitiva svar efter M´s kommentar på vår första Dubaitripp: ” Jag känner på mig att jag kommer återkomma hit måååånga gånger” varpå jag säger: ” Jag med, men inte på ett tag och inte lika många gånger”. So, here I am. 4 år senare.
Följande typenliga Lhinananekdoter har inträffat: Efter en brutalt smärtfri checkin av piano o stativ o övervikt o undervikt o fanohansjävlahatt började vi ana ugglor… Och mycket riktigt.
Eftersom planet varit nära en timme försenat till Istanbul fr Landvetter, innebar det vissa komplikationer för oss och vårt extraspecialfragiletreatlikeababy-in transit-bagage. Men de tankarna befann sig dock långt utanför våra vin-och resdåsiga huvuden just där o då. Väl nydumpade i Turkeyland är vi minuter från avgång till Dubbanplanet. Som ligger på andra sidan flygplatsen. (Vilket innebär ca 3 km löpsträcka. Nästan iaf). Så med en välvillig tukisk flygplatsanställd kutar vi i tåg på tre med moi som avlutande finness m handväskor sprutande från samtliga tänkbara vinklar (dvs ducktvång för samtliga icke självmordsbenägna i vår väg). Nåväl, vi missade det ej. Däremot missade jag en relativt viktigt detalj i säkerhetskontrollen….närmare bestämt min lilla kasse m samtliga laddare, pc-spel, bankdosa o simkort m foton. MEN. Skulle FAN aldrig gråta över den lilla milkshaken så länge d finns barn som svälter. Återigen bevis på hur lite man egentligen saknar vad man tror man behöver.
Och ALLT är fixat by now (ja, pappa d e d;-).
Bagaget i övrigt blev givetvis abnormt försenast o vi fick fara till hotellet o presenteras för höjdarna i kvalsterbiten flightdress. Men även d gick väg o dag 2 hade vi allt vårt xtrabla bla bla fragile här o helt. Då förstod jag. Det är här vi ska vara.
Anekdot 2 kom redan efter ngra dagar. Managern ringde in oss till ett coktailgig inför samtliga höjdare o ägare o VD:s o Uname it. This was it. The Test. Mmm. Innan körde vi photoshoot med megadressad Lhinan i rosetter o allt annat dravel som d som känner mig vet att jag hatar men…in it 4 the art;-) Därefter The Gig. Champagne, cocktailklänningar, lakan, snittar o glansigaste slipsarna all over. Duon levererade. Med råge. Tills…den lena men likväl chilibaserade skaldjurspastan fick för sig att mutera sig till rakbladsbaserade massförstörelsevapen i Lhinans mage. Det finns en gräns hur länge en människa kan kan sjunga med en kniv i magen, för mig tog d 3 låtar innan:” Pelle du jag drar på toa nu o ja vet tyvärr inte om ja kommer tbax. Nånsin. Sorry”. Hon rusade. Han spelade. I panik. (Tack Pelle). Som tur var hade herrn i fråga ngra schyssta solos inrepade att leverera o fröken X behövde aldrig sluta sina dagar på en offentlig toalett på en resort i Dubai (vilket iofs varit en rätt hedersvärd död) men d muterade räkjävlarna fortsatte dock att jiddra ngra dgr till. Bara pure, hederlig öl hjälpte, vilket dock var ett rätt ok bot för mig. Relativt HEALTHY NOW iaf :-D
Så…nu fortsätter äventyret, 6 spelningar avklarade av typ 110….;-) Vi har lyckats flirta till oss en riktigt bra flygel till vår scén (so much 4 the issue of fragile gods;-) o har redan märkt hur abnormt vi utvecklas musikalisk t-på bara en v! Samtliga andra musiker här är så klockrent sköna att d nästan e tråkigt (för hur kul hade d inte varit o skriva anekdoter om dem lixom).
I dagsläget e faktiskt d ENDA problemet i Lhinans värld hennes fotomania, då d verkar stört omöjligt att lyckas m annat än rövbilder på d fantastiska påfåglarna som härjar hejvilt häromkring. Bildbevis kommer asa jag styr upp kopia på den förlorade jävla sladden.
Må godast till dess!
Ps Nån som vet hur man fixar STYCKEN i detta tomteprogram;-P?
Snart så....
...åker jag med min pianist på äventyr i allas vår kära Dubban!
Lhina heter jag, jazz- och bluesångerska från sköna Värmland.
Följ mig under sommaren då vi spelar på resorten Jebel Ali
i Dubai och runt om i Förenade Arabemiraten...
